Jag har skrivit och raderat och sen tappade jag lusten. Jag känner mig fortfarande tom. Precis som låten som Cranberries sjöng. Det var inte så här jag tänkte mig mitt liv. En arbetslös mamma i en sleten lägenhet i ett av Malmös ghetton.
En människa som känner sig värdelös för att hon inte kan få ett jobb då arbetsgivarna säger tack men nej tack. Jag är utbildad barnskötare, jag är utbildad pedagog och det bör inte vara så svårt för mig att få ett jobb inom barnomsorgen varken som pedagog eller barnskötare. Men inte ens det kan jag få. Jag skickar mer eller mindre över 500 ansökningar per år för att få ett jobb. Jag är nästan utbildad montessoripedagog men ingen montessoriförskola vill anställa mig.
Vad gör jag för fel? Är det min ålder? Ja jag är kanske inte så jätteung längre men inte heller så gammal. Svarar jag fel på frågorna när jag väl kommer på intervjuerna? Är jag för nervös? Kanske de tycker jag är ointressant så fort jag går in genom dörren? Jag vet inte varför de vill anställa mig. Är mitt CV inte bra nog? Ja jag har några års luckor där jag fått barn och försökt hitta jobb. I flera år.
Jag kämpar varje dag med allt att hålla masken när jag lämnar dottern på skolan, klistrar på det där ansiktet att jag alltid är glad trots att jag gråter på insidan. Vi har världens bästa skolvärdinna som är så mån om mina barn och mig.
Allt jag vill är att ha ett jobb, att kunna tjäna pengar så jag kan bli av med alla mina inkassoskulder och kronofogdeskulder. Att jag ska kunna köpa det barnen behöver för just nu måste jag dra ner på det. jag har mycket att ge men ingen ger mig chansen ens att visa vad jag går för. Arbetsgivarna står inte direkt i kö.
Jag har inte haft det lätt i mitt vuxna liv för jag har kämpat och fortsätter kämpa med studier och nu är det strul med CSN också då de tycker att jag ska betala mina årsavgifter för att ens få studiemedel. Ja det hade jag väl kunnat göra om jag hade haft ett jobb men hade jag haft ett jobb hade jag knappast ansökt om studiemedel men de förstår inte.
Jag skriver inte detta för att jag tycker synd om mig själv jag skriver detta för att jag kände att jag behövde få det ur systemet. Det finns dom som gnäller på söndagskvällen att det är dags att jobba igen. Jag tycker att de personerna kan sluta gnälla för de har i alla fall ett jobb att gå till. Varje söndag tänker jag att ytterligare en vecka där jag ska söka jobb och få avslag efter avslag. Jag vet inte hur länge till jag kommer att klara detta. jag hatar att gå hemma. Jag hatar att behöva vända och vrida på varje krona några dagar innan barnbidraget och löning. jag är trött på att behöva sitta och vänta på besked på om jag blir beviljad studiemedel eller inte.
Men nu är det dags att ta på den där rollen igen, sopa bort den där känslan jag har och påbörja en ny vecka där man måste hålla skenet uppe för omvärlden. Ler jag så ser inte folk den ledsna tjejen som egentligen är fånge där inne. Det där som bubblar och bara vill komma ut. Jag har kanske inte världens bästa liv men jag har i alla fall tak över huvudet och mat på bordet men saknar bara ett arbete. det är inte alla som har det.
Men jag står rak i ryggen och kämpar på. Förr eller senare kommer mitt jobb med stort J.
Stand tall!
Arrividerci ciao / Louise